Hundförare bussade polishund på mobilfilmare – frias i tingsrätt

Förord

Nedan finns Eksjö tingsrätt B 1551-18. Förundersökningsprotokollet finns anonymiserat sedan tidigare.

Tilltalad:
B

Domslut

Åtal som den tilltalade frikänns från
Tjänstefel, 20 kap 1 § 1 st brottsbalken
2018-06-07

Ersättning
1. AB tillerkänns ersättning av allmänna medel med 32 945 kr. Av beloppet avser 23 460 kr arbete, 2 530 kr tidsspillan, 366 kr utlägg och 6 589 kr mervärdesskatt.
2. Kostnaden för försvaret ska stanna på staten.

Yrkanden m.m.

Åklagaren har yrkat ansvar enligt följande.

TJÄNSTEFEL

Polismannen B har under tjänstgöring som hundförare vid Polismyndigheten – i samband med att han skulle avvisa eller avlägsna A från platsen – beordrat och låtit sin tjänstehund angripa och bita A i låret/magen samt även tilldelat A ett slag i ansiktet med öppen hand.
Våldet har inte varit försvarligt då A vare sig varit våldsam eller misstänkt för brott och andra medel har inte varit otillräckliga. Härigenom har B vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften.
Det hände den 7 juni 2018 i Forserum, Nässjö kommun.
Lagrum: 20 kap 1 § 1 st brottsbalken

Åklagaren har förtydligat åtalet på så sätt att hon preciserat andra medel som kunnat vara tillräckliga som ytterligare tillsägelser, fysiskt bortförande, användande av annat våld, t.ex. ett lätt batongslag eller att inte vidta några åtgärder alls.

B har förnekat brott.

Utredningen

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat journalanteckningar och fotografier på sidorna 20-21 i förundersökningsprotokollet. Åklagaren har vidare åberopat en film över händelsen, inspelad av målsäganden. Försvaret har åberopat anmälan på sid. 2 i förundersökningsprotokollet.

I målet har hörts målsäganden A, den tilltalade B och vittnena MF, NH och JL.

I målet är följande ostridigt. Polisen hade under en tid bedrivit spaningsarbete mot en liga som misstänktes för stölder av airbags till BMW-bilar. Den aktuella kvällen hade ett efterföljande i bil skett av misstänkta personer med början i Jönköping. En av de misstänkta hade kört in i Forserum och hade sedan försvunnit in i ett grönområde invid ett bostadsområde. Polis hade följt efter den misstänkte. A, som bor i området, hade följt efter polisen mot skogsområdet.

A har i huvudsak uppgett:
Han satt på sin uteplats och kollade på en match på datorn. Han hade druckit 4-5 halvliters starköl. Han såg en person som betedde sig lustigt och försvann ner i buskaget. Lite senare kom en polis och han pekade ut åt vilket håll personen försvunnit. Polisen joggade iväg och han följde efter. Efter någon minut hörde han polisen skrika ”kom fram” och förstod att ett gripande var på gång och ville dokumentera detta. Han tog fram sin telefon och började filma. Han hann inte filma länge innan det kom en polis som skrek åt honom att försvinna och att det var en brottsplats. Polismannen var högljudd och otrevlig och han visste att det inte var någon brottsplats så han motsatte sig detta. Polisen knuffade honom och han backade. Sedan kom det ytterligare en polis som var trevligare i tonen och förklarade att det var en förundersökningsplats, då ifrågasatte han den första polisens beteende. Den andra polisen började förklara men hann inte prata klart innan B kom fram med sin hund och sa åt honom att försvinna, att han hade tre sekunder på sig och att han inte skulle få fler chanser. Han vände sig om för att gå när han fick ett slag i ansiktet av B och sen flög hunden på honom. Det var ett slag med öppen hand som träffade på vänster sida. Det ringde till i örat men slaget medförde ingen smärta. Hunden bet honom i magen ungefär där bältet sitter och han hamnade på marken. De båda andra poliserna lyfte upp honom och tog med honom bort.

Han har tagit båda fotografierna som åklagaren har visat. Såret var ungefär lika stort som en gammal 10-öring. Idag har han ett ärr efter bettet. Hunden verkade väldigt uppfostrad och den lydde B.

B har i huvudsak uppgett:
Han har varit hundförare i 10 år, och har haft sin tjänstehund D sedan D var ett år och nu är D sju år. D har varit i tjänst sedan han var 2 år, och det är en duktig hund.

Den aktuella dagen befann han sig i Forserum med D för att söka efter en gärningsman, som var misstänkt för en rad stölder från exklusiva bilar. Han anslöt i Forserum men hade varit med på radio tidigare. Han rörde sig cirka 500-1000 meter med sin hund från där han hade bilen till platsen för gripandet. Ytterligare en kollega, AE, var ute och sökte med sin hund. Han hörde ett hundskall på håll och han anropade AE som bekräftade att det var hennes hund och att de anträffat gärningsmannen. Han berättade varifrån han hörde skallen men därefter fick han inte kontakt med sin kollega så han visste inte var i skogen hon befann sig. Efteråt sa AE att hennes batteri hade lossnat från kommunikationsutrustningen, men det visste han inte då, och det var inte heller någon annan som rapporterade att de var framme vid AE. Han blev orolig för vad som hände, han visste att gärningsmännen var extremt flyktbenägna och kunde tänkas ta till alla åtgärder för att undgå att bli gripna. Han småsprang mot platsen och när han var cirka 100 meter bort såg han en man, A, som var på väg in i buskarna där gripandet sker. Som han uppfattade det var det bara en polispatrull på plats som då tvingades att ta hand om A istället för att biträda hans kollega. Han såg inte de andra poliserna nere i sänkan. Som han uppfattade det var alltså AE ensam i skogen med gärningsmannen och han var stressad för hennes skull. De andra poliserna sa till A flera gånger och trots att de fysiskt flyttade på A så gick han inte utan fortsatte kräva polisernas uppmärksamhet. I det läget gick han fram och sa till A att han inte får fler chanser. Han sa ”revir” till D som bet, höll fast och sedan släppte A på kommando. Någon bråkdel av en sekund efter det att hunden bitit A satte han upp handen framför ansiktet på A för att inte denne skulle kunna förbereda ett motangrepp mot honom, som en förlängd gard. Det var en extra säkerhetsåtgärd. Handen kan ha träffat A i ansiktet men det var inte avsett som ett slag.

Han ingrep i diskussionen eftersom det enligt honom var av högsta angelägenhet att de andra två poliserna hjälpte AE i skogen. Han kunde inte hjälpa AE på samma sätt eftersom han bara har en hand fri när han håller sin hund. Han ifrågasatte inte kollegernas beslut att flytta på A, han hade inte sett hela förloppet, men han ansåg att man kommit till en punkt då man skulle använda hunden då milt våld och ett flertal tillsägelser inte hade fått effekt. Om han istället skulle knuffa A eller slå honom med batongen är det hans bedömning att D skulle angripa A, eftersom D är tränad att angripa om han själv hamnar i fysiskt våld. Om han håller hunden kopplad, vilket han gjorde under hela incidenten, styr han lättare över händelseförloppet. Han kan inte styra var hunden biter men hans erfarenhet är att D skulle bita där han gjorde, d.v.s. någonstans mitt på människan. Han uppfattade A som mycket berusad.

J L har i huvudsak uppgett:
Han har varit operativ hundförare i cirka 25 år och är numera chef för Nationella Polishundtjänsten. Alla polishundar genomgår mentaltester där man sållar bort en hel del av materialet. Därefter går de in i en provperiod där man inleder dressyr. Sedan kvalitetssäkrar man förmågan. Avgörande delar handlar om att man har kontroll och kan reglera våldsanvändningen. Det är svårt att säga vad hundföraren kan göra vad gäller våld utan att använda hunden, men hundföraren är begränsad eftersom minst en hand är upptagen med att sköta om hunden. Hunden tränas för att angripa den som ger sig på hundföraren. I övrigt är all våldsanvändning på kommando. Hundarna är inte tränade att agera på något speciellt sätt om hundföraren själv använder våld, men hunden går in i beredskapsläge och det finns hundar som av den anledningen kan ha klart höjd beredskap för att gå till angrepp. Detta kan skilja sig åt mellan individer. Det är också därför det är svårt att placera in hund i den s.k. våldstrappan. Hundar är individer, även om de testas och dresseras är de individuella och någon hund kan åsamka stor skada och en annan lite mindre. Hundföraren kan till viss del reglera detta bl.a. genom hur mycket koppel man ger.

Han har sett filmen som är uppspelad i målet. Han kan inte göra en bedömning av huruvida det var rätt att använda våld eller inte men ur ett rent polisiärt perspektiv är det så att eftersom B beslutat sig för att använda våld, så ska han säga till att han kommer att göra det. Det hela gick på ett par sekunder, skadorna blev begränsade och B fick på kort tid loss hunden. B hanterar detta på det sätt som man ska hantera den här situationen. Det finns definitivt andra hundar som kunnat åsamka mer skada än D men det har också att göra med hur mycket B släpper fram sin hund. Som hundförare får man anpassa sig, ingen känner hunden bättre än hundföraren själv.

MF har i huvudsak uppgett:
Den aktuella kvällen stod hon på sin balkong på andra våningen, det är en bit ifrån lekparken och en väg går emellan. Hon stod och tittade för det var en massa poliser ute. Hon såg en kvinnlig hundförare som letade efter en person borta i skogen. Hon såg inte den kvinnliga hundföraren i skogen men hon såg henne gå in i skogen. Hon såg A gå ditåt och hon hörde någon polis som sa ”gå härifrån” när A var vid skogen. Hon tror polisen försökte leda bort A och de stod och pratade. A var full. Hon såg inga våldsamheter från A:s sida men det kan vara så att det var tjafs mellan A och polisen. När de stod där såg hon en hundförare till, det var B. Det fanns en klätterställning i vägen men hon såg A falla baklänges.

NH har i huvudsak uppgett:
A är granne till hennes mamma och hon vet därför vem han är. Hon hade varit på jobbet, och det var tumult och mycket poliser kring Forserum. Hon följde efter polisen och stannade vid en lekpark där det var mycket folk. Hon såg A stå ensam vid en polis. En hund hoppade på A, sedan drog polisen tillbaka hunden och kort därefter gav polisen A en smäll i ansiktet. Hon kan inte säga om slaget var med öppen hand eller knytnäve, men hon såg att det kom mot A:s ansikte och att A trillade bakåt. Efteråt körde hon A hem, han var bestört över vad som hänt. Han sa inget om några skador. A var berusad.

Domskäl

Vad är utrett om händelseförloppet?

A och B har i princip lämnat likalydande berättelser om händelsen, dock att B uppgett att han höll upp sin hand framför A:s ansikte strax efter hunden fått sitt kommande, medan A uppgett att han först fick ett slag av B och att hunden släpptes därefter. Tingsrätten återkommer till bedömningen vad gäller frågan om ett uppsåtligt slag har utdelats eller inte, men tills vidare kan därmed konstateras att det finns en relativt stor enighet om vad som hände på platsen.

Åklagaren har inte motbevisat B:s uppgift om att han tappade kontakten med kollegan AE strax efter det att han fått reda på att hon hittat den eftersökte personen och att ingen annan heller uppdaterade honom om att hon fått förstärkning. Det finns då inte heller anledning att misstro B:s uppgift om att han kände oro över kollegans säkerhet och stress över att de enda poliser som han uppfattade fanns på platsen var upptagna med A istället för att hjälpa till med den eftersökte personen.

Av den i målet åberopade filmen framgår följande. A filmar när tre kvinnliga poliser går runt och letar i buskagen. Det ser ut som om A står ganska nära och filmar. En manlig polis kommer fram till A och säger åt honom att gå därifrån. A tjafsar emot och vill inte lyda. Ytterligare en manlig polis kommer fram och en diskussion uppkommer. Polisen förmår A att gå bakåt. Genom vad som sägs framgår också att polisen puttat på A. Under diskussionen hörs sedan B:s röst när han säger ”försvinn nu, du får ingen mer chans”. A frågade då om han skulle bussa hunden på honom, varpå han får svaret ”jajamän, nu går du härifrån, tre sekunder”. A är då tyst. Efter cirka tre sekunder hörs B säga något som låter som ”riv” (ska möjligen vara ”revir”) och ”försvinn”, och hunden hoppar upp på A. Under denna del av filmen syns i princip endast A:s underkropp. Sedan säger B ”loss, loss”, A, som fallit till marken, säger att han ska gå och lyfts upp och förs sedan bort av två andra poliser.

Mot bakgrund av vad som framkommer på filmen och i viss mån NH:s vittnesmål, framstår det som mest sannolikt att B höjde sin hand mot A:s ansikte först efter revirkommandot till hunden. I övrigt har inget framkommit som motbevisar B:s uppgift om att han höll upp sin hand mot A:s ansikte som en defensiv rörelse i syfte att begränsa A:s synfält och förmåga att gå till motangrepp. Om det hade varit fråga om ett riktigt slag kan antas att detta skulle ha gjort ont, men A har uppgett att slaget inte medförde någon direkt smärta, vilket också lämnar visst stöd för B:s uppgift. Påståendet om att B uppsåtligen har slagit A i ansiktet är därmed inte styrkt.

Precis innan hunden får sitt kommando ser det på filmen ut som om A var på väg att vända på sig, eventuellt i syfte att lämna platsen. Man ser dock bara A:s ben, varför det är svårt att egentligen göra någon bedömning av hur detta framstod för B.

Mot bakgrund av ovanstående anser tingsrätten att B:s uppgifter om händelseförloppet ska ligga till grund för bedömningen i målet.

Har B gjort sig skyldig till tjänstefel?

Enligt 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Tjänstefelsbestämmelsen innebär att ett faktiskt handlande i en viss situation ska ställas mot vad som skulle ha varit ett godtagbart handlande i situationen. Ansvar förutsätter att det faktiska handlandet så avviker från det som borde ha iakttagits att tjänstemannen därigenom har åsidosatt vad som gäller för uppgiften.

Vad är då ett godtagbart handlande i den aktuella situationen?

Till att börja med kan konstateras att eftersöket avsåg en person som deltagit i vad som bedömdes vara organiserade stölder och som kunde vara våldsbenägen. Personen hade anträffats i skogsområdet och ett ingripande kunde innebära fara både för ingripande polis och för allmänheten som befann sig i närheten. B kände inte till den närmare bakgrunden till varför A skulle avlägsnas från platsen, utan här godtog han det beslut om avlägsnande som redan fattats av kollegerna och agerade utifrån detta. Åklagaren har heller inte påstått att avvisandet varit obefogat. Ingen kritik kan således riktas mot B på denna grund.

Som ovan nämnts finns inte anledning att misstro B:s uppgift om att han kände oro över kollegans säkerhet och stress över att de enda poliser som han uppfattade fanns på platsen var upptagna med A istället för att hjälpa till med den eftersökte personen. Detta är därför utgångspunkten för tingsrättens bedömning av det fortsatta händelseförloppet.

B hade noterat att A verkade berusad och inte tycktes bry sig om de tillsägelser eller det ringa våld som tidigare använts mot honom i syfte att få honom att lämna platsen. För B var det av stor betydelse att A inte skulle tillåtas ta mer uppmärksamhet av närvarande poliser än vad han redan fått. Han grep därför in och hotade att använda hunden mot A. A var visserligen berusad, men han borde ha insett allvaret i detta hot och omedelbart vänt om och lämnat platsen. B kunde möjligen ha väntat ytterligare några sekunder på respons, men har trots allt, enligt tingsrättens mening, avvaktat den stipulerade tiden. Vidare tycks B inte ha uppfattat A:s agerande som att denne var på väg att lämna platsen, och tingsrätten har inte underlag för slutsatsen att detta var oaktsamt av B.

Åklagaren anser att B borde ha agerat på något annat sätt än att släppa hunden. Andra sätt hade dock redan prövats; stränga uppmaningar, vädjanden, milt våld, allt utan framgång, och A stod fortfarande och diskuterade med poliserna när B grep in. Att B själv skulle ta till våld mot A på samma gång som han skulle kontrollera sin hund, framstår inte som ett mindre riskfyllt alternativ.

B känner sin hund väl, och gjorde ett antagande om att han skulle kunna kontrollera hunden så att A orsakades minsta möjliga skada och inget annat har framkommit än att D lydde order som förväntat. Härvid ska också anmärkas att D hela tiden var kopplad. Ett hundbett är inte ofarligt, men skadan tycks ha blivit begränsad och såret har beskrivits av undersökande läkare som några millimeter stort. Mot bakgrund av att B sökte ett snabbt avslut och synes ha haft fog för att uppfatta det som att han befann sig i en akut situation, är det tingsrättens uppfattning att den valda åtgärden, att låta hunden attackera, inte var en omotiverad åtgärd.

Givetvis är det inte godtagbart att låta hunden bita i alla avvisandesituationer, men omständigheterna i målet är speciella. Vid en avvägning mellan ett kontrollerat hundbett och möjlig personskada för polis eller allmänhet om den eftersökte personen hade tillgång till vapen, är risk och proportionalitetsbedömningen rimlig. Med hänsyn till detta och till att A hindrade polisen i deras yrkesutövning, anser tingsrätten att B agerat på ett godtagbart sätt, utifrån den uppfattning som han hade om situationen. Under dessa omständigheter ska åtalet mot honom ogillas.

Övriga frågor

AB ska tillerkännas ersättning för arbete m.m. enligt yrkande. Tingsrätten bedömer härvid att det finns skäl att överskrida taxearvodet. Kostnaden för försvaret ska, med hänsyn till utgången i målet, stanna på staten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *