Allt för den perfekta bilden, inte sant? Men någon gång kommer man till den där insikten att något man gjort inte är så smart. Än värre om man kommer underfund med det just under själva händelsens gång.
När jag besökte vulkanen Eyjafjallajökull på Island kom jag till den insikten. Eyjafjallajökull ligger vid Thorsmörk, en populär dal för campare och vandrare. Jag visste inte vad jag förväntade mig att se när jag satte första fotsteget upp mot vulkanen. Stigen upp var väldigt smal och lutade flera gånger ner i raviner. Ibland fanns det kättingar man kunde hålla sig i, men armeringsjärnen de var fastsatta i var ibland lösa.
Tillsammans med några spanjorer tog jag mig upp den där sista biten till toppen. Ett stelnat lavafält syntes och det rök fortfarande om det. Jag kunde även se själva toppen av vulkanen.
Eftersom stigen ledde över lavafältet fortsatte jag och spanjorerna den vägen. En av spanjor frågade mig om jag ville hänga med till toppen av vulkanen. Något jag gjorde. Det osade en hel del svavel på toppen vilket gjorde det svårt att andas. Det fanns även småsprickor under mig, men inget speciellt jag reagerade på. Inte förrän jag tittade ner i den sista.
Två meter under mina fötter lyste det rött. En fantastisk känsla av nyfikenhet blandad med adrenalin. Mina två tankar var att ta så många bilder jag kunde och sedan ta mig så snabbt som möjligt därifrån.
Nu har det inte varit så mycket mer väsen från Eyjafjallajökull och jag kommer sannolikt ta mig dit ännu en gång. Island var min bästa fotoresa någonsin och slår Japan med hästlängder när det kommer till landskapsmotiv.
Bilderna är alla utom den på vandrarna sammanslagna HDR-bilder i Photomatix.
Vad har du gjort som du för stunden ångrat dig för att få den där bilden?
