På bilder från månlandningen saknas stjärnor på himlen vilket har fått människor sedan 1969 att ifrågasätta om månlandningen över huvud taget ägt rum.
På mitt fotografi av månen högst upp syns inte heller några stjärnor. Däremot syns stjärnor vid blodmåne. Märkligt va? Eller inte, om man förstår ljussättning och är van att hantera sin kamerautrustning.
Looney 11
Som fotograf har du säkert hört talas om Sunny 16. Om inte får du den förklarad här. När solen står som högst och man använder bländare 16 kan man ställa slutartiden på 1/ISO-talet. Har man 1/100 sekund ska man ha ISO 100. Har man 1/200 sekund ska man ha ISO 200. Ingen ljusmätning behövs eftersom minnesregeln fungerar utmärkt.
För månen finns en liknande regel men eftersom månens yta reflekterar ljus sämre, 1 steg, använder man Looney 11 som regel i stället. Vid bländare 11 ställer man in slutartiden på 1/ISO-talet.
Exempelbilder över månen och stjärnor
Bilderna nedan har jag exponerat för mer ljus än vad regeln Looney 11 säger. Kameran är en 6D och jag har fotograferat i råformat. På övre bilden av de tre bilderna nedan syns månens alla detaljer och ingen del av högdagern är utbränd. Slutartiden ligger på 1/320 sekund.
Vid 1/30 sekund exponering kan man i min råkonverterare skönja en stjärna strax ovanför månen. Vid 1 sekunds exponering syns stjärnan bra. Tyvärr blir inte månen lika bra.
Sista bild har samma exponering för ljus men har fått ISO 3200 i stället för ISO 100. Nu syns stjärnorna ordentligt.
Slutsats
Detta är samma val man fick göra inför månlandningen. Antingen exponera månen och rymddräkterna korrekt och bomma stjärnorna eller exponera stjärnorna korrekt och bomma månen och rymddräkterna.
NASA har beskrivit slutartiderna, filmkänsligheterna och bländarna som användes. Bland annat 1/250 sekund tillsammans med f/5.6, f/8 eller f/11 och en filmkänslighet på ASA 160. Inte precis inställningar för att fotografera stjärnor.
