DOMSLUT
Åtal som den tilltalade frikänns från
Artskyddsbrott, 29 kap 2 b § 1 st 1 p miljöbalken (1998:808) jämfört med 4 § 1 st 2 p artskyddsförordningen (2007:845) 2020-07-17
Ersättning
1. JH får ersättning av staten med 15 640 kr. Av beloppet avser 11 824 kr arbete, 660 kr tidsspillan, 28 kr utlägg och 3 128 kr mervärdesskatt.
2. Staten ska stå för kostnaden för försvararen.
YRKANDEN M.M.
Åklagarens yrkande och bevisning, se domsbilaga 1.
B har vidgått att han var cirka 50 meter från rävlyan. Han har bestritt ansvar för brott i första hand på den grunden att han inte har stört fjällrävarna, i andra hand på den grunden att han handlade i puttativ nöd och att hans handlande därför är ansvarsbefriat och i tredje hand på den grunden att hans handlande har varit ringa och därför fritt från ansvar.
B har som egen bevisning åberopat länsstyrelsens rapport 2019-05-08 efter kontroll enligt djurskyddslagen (dnr 282-2562-2019), enligt vilken den anmälan som gjordes mot Stockholms universitet konstaterades vara befogad då öronmärkena som använts inte var lämpliga för djurets art och storlek, samt att de i vissa fall placerats på sådant sätt att det riskerade att menligt påverka djuret i det vilda, samt vidare att det var brister i instruktionerna för märkningen av djuren. B har uppgett att det var han som den gången gjorde anmälan mot Stockholms universitet. Han har åberopat rapporten till styrkande av att hans fotografering endast hade till syfte att göra länsstyrelsen uppmärksam på fortsatta brister i universitetets märkning av fjällrävar, samt till styrkande av att det funnits motsättningar mellan honom och Stockholms universitet.
UTREDNINGEN
Sakframställningsvis har framgått att B har varit naturfilmare och fotograf i 60 år, med ett stort intresse för fjällrävar, samt att fjällrävar finns upptagna på den lista över fridlysta djur som finns som bilaga till artskyddsförordningen. B har vid andra tillfällen/annan plats haft tillstånd, s.k. samrådsbeslut, enligt 12 kap 6 § MB, för att fotografera fjällräv och då har som en av försiktighetsåtgärderna angivits att fotografering inte får ske närmare lya än ca 300 meter.
B har sammanfattningsvis berättat följande. Han hade fått uppgift om att fjällräv synts där på vintern. Han begav sig själv dit den 17 juli, och hade kikare med sig. Han befann sig cirka 500 meter från lyan och kunde med kikare iaktta lyan. Han kunde inte se någon aktivitet och gick närmare. När han befann sig på ett avstånd om 400 meter såg han att det stod en fångstbur på lyan, vilket han reagerade över och han ansåg att det var ett flagrant hemfridsbrott gentemot rävarna. Han ville fotografera buren och skicka bilderna till naturbevakare på länsstyrelsen och gick därför fram till ett avstånd om cirka 50 meter från lyan. Då kom en kvinna fram och var upprörd och sade att man inte fick vara närmare än 300 meter från lyan, varpå han frågade hur hon då kunde ha ställt fångstburen på lyan och hon svarade då att de hade dispens för det. Under samtalet frågade hon sedan om han var B, vilket han medgav. Han bedömer att det var under 10-15 minuter som han befann sig på ett närmare håll än 300 meter från lyan.
Han känner till Fjällrävsprojektet vid Stockholms universitet och misstänkte att det var de som satt upp fångstburen. Han har tidigare varit i konflikt med projektet då de använt märkplattor för tamboskap när de märkt fjällrävarna. Dessa märkplattor har varit sådana att de lättare kunnat ge infektioner, men kan användas på tamboskap eftersom det vid infektion på tamboskap kan tvättas rent vid såret – vilket det inte kan göras på vilda djur.
Han är helt övertygad om att hans närvaro inte har stört några rävar. Under denna tid varken såg eller hörde han någon räv. Han har alltid varit försiktig och alltid visat respekt, ödmjukhet och hänsyn vid fotografering av fjällrävar. Hans enda avsikt var att dokumentera det hemfridsbrott som han ansåg hade skett. Det som kan ha stört rävarna är burens placering och att han och KN började prata. KN hade börjat prata till honom redan från avstånd, och han uppfattar inte henne som tystlåten.
Han ansåg att det förelåg en nödsituation eftersom buren var placerad vid lyans ingångshål, så att rävarna skulle komma att bli fångade när de gick in och ut i rävlyan. Tidigare har buren varit placerad vid sidan av lyan och inte ovanpå den.
Han uppfattar inte att det finns något som är felaktigt i Stockholms universitets Fjällrävsprojekts yttrande angående fjällrävars känslighet för störningar.
KN: Hon hjälpte till som volontär vid Stockholms universitets Fjällrävsprojekt där fjällrävsstammen skulle kartläggas. Det var hennes första sommar i projektet och hon hade varit där i två veckor. Hon är inte själv någon fjällrävsexpert. De hade placerat buren uppe på lyan och syftet var att observera lyan, fånga in valpar och mäta och väga dessa, samt ta dna-prov på dem. När hon fick se B stå där gick hon fram till honom i en rund båge – ganska raskt – eftersom han inte själv gick bort därifrån. Hon minns inte om hon gjorde någon gest om att han skulle bort. Hon försökte undvika att använda höga röster och tror att hon var tyst. Ljudnivån gick från att vara normalt samtal till lite mer. Som hon minns det gick hon och B bort en bit för att prata.
Lyan var cirka 20 meter bred med hål på olika ställen. Hennes bedömning är att de befann sig 15-20 meter, max 30 meter, från den närmaste delen av lyan. Hon märkte ingen reaktion från lyan under den tid som B var där. Hon varken såg eller hörde någon räv när de var där. Lyan i sig var ganska tyst och rävarna var inte särskilt aktiva. Hon har varit vid flera andra lyor och har svårt att uttala sig om hur rävarna reagerade på fångstburen som stod ovanpå lyan. Det är olika aktivitet i olika lyor. Vissa rävar kan vara reserverade för buren och vissa kan vara enormt obrydda.
DOMSKÄL
Fjällrävar är fridlysta och i målet har framkommit att länsstyrelsens och forskarnas rekommendationer är att man inte ska gå närmare en fjällrävslya än 300 meter, förutom vid undantag som t.ex. vetenskaplig forskning. Avståndsbedömningar är inte precisa. Det går inte genom vad KN har berättat fastslå att B skulle ha befunnit sig närmare rävlyan än de 50 meter, som B själv har medgett. Åklagaren har gjort gällande att B därigenom har gjort sig skyldig till artskyddsbrott. Tingsrätten finner genom vad såväl B som KN har berättat att det vid detta tillfälle var mycket lugnt och stilla i lyan och att ingen av dem såg eller hörde någon fjällräv.
Aktuella bestämmelser m.m.
I 29 kap 2 b § 1 st, 1 p miljöbalken anges att den som ”med uppsåt eller av oaktsamhet… stör djur… i strid med en föreskrift om förbud som regeringen har meddelat med stöd av 8 kap 1 §”, ska dömas för artskyddsbrott. Enligt 8 kap 1 § miljöbalken” får regeringen meddela föreskrifter om förbud att inom landet störa vilt levande djur. Enligt 29 kap 11 § miljöbalken ska det inte dömas till ansvar för en gärning som avses i 2 b §, om gärningen är att anse som ringa, varvid med detta menas att gärningen framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom straffbestämmelsen.
I 4 § artskyddsförordningen, första stycket andra punkten, stadgas att det är förbjudet att ”avsiktligt störa djur” som listats i bilaga till förordningen, särskilt under djurens parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Fjällräven finns listad i bilagan och omfattas således av förbudet.
Då artskyddsbestämmelserna finns i en förordning saknas ledning för tolkningen av bestämmelserna i form av förarbeten, och det finns därför inte heller några särskilda förordningsmotiv (se Artskydd, Grunder och tillämpning, av Mikael Schultz och Åsa Marklund Andersson, JUNOs digitala version, sid 76). 4 § artskyddsförordningen prövas ofta vid dispensärenden av miljödomstolar. Omfattningen av den störande åtgärden och känsligheten hos den berörda arten är då av betydelse vid bedömningen av om det som planeras eller som har inträffat är att se som en otillåten störning i den mening som avses i 4 § ( a a s 79).
I EU-kommissionens dokument ”Vägledning om strikt skydd för djurarter av intresse för gemenskapen i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer” (slutlig version, februari 2007) anges följande (s. 35):
Utgående från det synsätt som domstolen tillämpat i målen C-103/00 och C-221/04 skulle följande definition kunna framläggas: ”Avsiktliga” gärningar är gärningar som utförs av en person som vet, i ljuset av gällande lagstiftning för den aktuella arten, och den allmänna information som riktats till allmänheten, att hans gärning sannolikt kommer att orsaka skada för en djurart, men strävar efter att åstadkomma denna skada, eller åtminstone medvetet accepterar det förutsägbara resultatet av gärningen.
I MÖD 2015:3 (Örndalenmålet) konstaterade miljööverdomstolen att den planerade anläggningen skulle komma att uppföras inom ett örnrevir med tre bebodda kungsörnsbon i omedelbar anslutning till anläggningen. En lyckad häckning genomfördes i reviret under år 2012. Med hänsyn till dessa omständigheter framstår det som högst sannolikt att verksamheten kommer att störa kungsörnarna i den mening som avses i förbudet i 4 § första stycket 2 artskyddsförordningen. Vidare står det klart att bolaget har insett denna risk. Då bolaget trots denna insikt ändå avser att uppföra den planerade skid- och turistanläggningen måste det anses som ett avsiktligt agerande i den mening som avses i 4 § första stycket 2 artskyddsförordningen. Miljööverdomstolen fann således att en etablering av en störande verksamhet kunde vara avsiktlig trots att det inte varit verksamhetsutövarens syfte att störa en viss art eller att en sådan följd inte heller varit likgiltig för denne.
Prövningen i målet
Åklagaren har, såsom tingsrätten har uppfattat det, i sin plädering medgett att huvudstadgandet i miljöbalken i och för sig förutsätter att en störning har ägt rum, men ansett att artskyddsförordningens lydelse väcker fråga om det nödvändigtvis måste ha varit en störning eller om orden ”avsiktligt störa” innebär att man har gjort sig skyldig till en överträdelse även i de fall att man kommer nära en lya, även om någon störning inte har skett, eftersom man då ändå haft en avsikt att störa.
Tingsrätten anser att straffstadgandet i 29 kap 2 b § miljöbalken ”den som med uppsåt eller av oaktsamhet…stör djur…”, förutsätter att djuren – i detta fall fjällrävarna – har störts, för att det ska kunna dömas till ansvar för artskyddsbrott. Även om lydelsen ”avsiktligt störa” i 4 § artskyddsförordningen i andra sammanhang ges innebörden att det vore tillräckligt med en insikt om risken för att djuren kunde komma att störas, kan det inte dömas till ansvar för artskyddsbrott, när det inte är visat att någon störning skulle ha ägt rum. I detta fall har åklagaren inte visat att fjällrävarna har störts. Åtalet för artskyddsbrott ska därför ogillas.
Försvararkostnaden är skälig. Kostnaden ska stanna på staten eftersom åtalet ogillats.
Sekretess
Tingsrätten upplyser om att det vid huvudförhandlingen inte har förebringats några uppgifter som omfattas av sekretess enligt 20 kap 1 § offentlighets- och sekretesslagen. Sekretessen för sådana uppgifter har således inte röjts.
