En kinesisk medborgare som hade ärende till Säkerhetspolisen i Solna tog med sin mobiltelefon en bild på byggnaden. Det uppmärksammandes av skyddsvakt och mannen blev därefter gripen. I både tingsrätt och hovrätt friades mannen då han var journalist och att anskaffarfriheten innan 1 januari 2024 trumfade skyddslagen. Svea hovrätts dom från 2024-03-22 nedan.
Bild ovan från polisens förundersökningsprotokoll.
Svea hovrätt
HOVRÄTTENS DOMSLUT
1. Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
2. SN får ersättning av staten med, rätt räknat, 8 161 kr. Av beloppet avser 5 129 kr arbete, 1 400 kr tidsspillan och 1 632 kr mervärdesskatt. Staten ska även slutligt stå för kostnaderna för den offentlige försvararen.
YRKANDEN I HOVRÄTTEN
Åklagaren har yrkat att hovrätten ska döma B i enlighet med åtalet.
B har motsatt sig att tingsrättens dom ändras.
Hovrätten har avgjort målet utan huvudförhandling.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Parterna har åberopat samma bevisning som i tingsrätten. Därtill har åklagaren åberopat beslut från Länsstyrelsen och fotografier på skyltning. B har åberopat ett synintyg. Hovrätten har tagit del av den muntliga bevisningen genom uppspelning av ljud- och bildfiler från förhören i tingsrätten.
Hovrätten gör följande bedömning. Av den i hovrätten åberopade bevisningen framgår att Säkerhetspolisens lokaler är ett skyddsobjekt och att avbildningsförbud gäller samt att detta är skyltat på flera ställen utanför lokalen. B har dock uppgett att han är journalist och i denna egenskap blivit inbjuden till lokalerna samt att han har för vana att fotografera platser som han besöker. Eftersom han inte hade internetuppkoppling kunde han dock inte skicka vidare bilden eller lägga upp bilden på internet direkt.
Vid tiden för den aktuella gärningen gällde enligt praxis från Högsta domstolen (NJA 2015 s. 298) att ansvarsbestämmelserna i skyddslagen (2010:305) stod i strid med anskaffarfriheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen, om fotografering eller annan avbildning av skyddsobjektet skett för att bilderna skulle publiceras. Detta har sedan den 1 januari 2023 ändrats genom att en ny bestämmelse, 1 kap. 12 § p. 7 tryckfrihetsförordningen, förts in. Eftersom B fotograferat skyddsobjektet i egenskap av journalist får syftet med hans avbildning antas ha varit att publicera bilden. Eftersom fotograferingen skedde före lagändringen ska bedömningen ske enligt den praxis som gällde enligt det ovan nämnda rättsfallet från Högsta domstolen. Mot denna bakgrund saknas det anledning att pröva B:s invändningar om att han varken haft uppsåt eller varit oaktsam eftersom ansvarsbestämmelsen i skyddslagen vid denna tidpunkt inte kunde tillämpas i en situation som denna. B ska därför inte fällas till ansvar för brott och tingsrättens dom ska fastställas.
Solna tingsrätt
Domslut
Åtal som B frikänns från
Olovlig avbildning av skyddsobjekt, 7 § 2 st och 30 a § skyddslagen (2010:305), 2022-12-06 09:03, Solna stad
Ersättning och återbetalning
SN får ersättning av staten med 4 594 kr. Beloppet fördelas enligt följande:
- 3 675 kr arbete
- 919 kr mervärdesskatt
Yrkanden
Stämningsansökan, aktbilaga 1, 2023-05-10, åtalspunkt 1
Åklagaren har begärt att B ska dömas för olovlig avbildning av skyddsobjekt enligt 7 § 2 st och 30 a § skyddslagen (2010:305).
Gärningsbeskrivning
B har olovligen och i strid med särskilt förbud avbildat skyddsobjektet Säkerhetspolisen genom att ha fotograferat detsamma. Det hände den 6 december 2022 på Bolstomtavägen 2, Solna stad. B begick gärningen med uppsåt eller av oaktsamhet.
Skäl
Denna dom
Denna dom behandlar frågan om åklagaren kunnat bevisa att B gjort sig skyldig till brottet olovlig avbildning av skyddsobjekt. B har förnekat brott. Åklagaren har ansett att han ska dömas till villkorlig dom och dagsböter för i vart fall oaktsamt brott mot skyddslagen.
Utredningen
B och åklagaren har till att börja med varit överens om följande. B besökte Säkerhetspolisens huvudkontor i Solna den 6 december 2022. Han var inbjuden för ett besök som var bestämt i förväg. När han till fots närmade sig byggnaden där huvudkontoret finns tog han på avstånd ett foto av byggnadens utomhusfasad med sin mobilkamera. Han uppmärksammades av skyddsvakter. Efter mötet med Säkerhetspolisen kontaktade skyddsvakter och polis honom. Hans mobilkamera togs i beslag.
Åklagaren har som bevisning lagt fram en övervakningsfilm som visar B utanför byggnaden och ett foto som visar del av byggnadens utomhusfasad. B har bekräftat att han tog fotot. Skyddsvakten LS, som arbetar på platsen, har vittnat om att han av en kollega fick höra att B tagit ett foto av byggnaden och om att det kring byggnaden finns skyltar uppsatta som anger avbildningsförbud (fotoförbud).
B har förklarat att han tog fotot för att han är journalist och har tagit till vana att fotografera platser han besöker. Han var inbjuden av Säkerhetspolisen men hade inte fått någon information om att byggnaden var ett s.k. skyddsobjekt eller att det var förbjudet att fotografera byggnaden. Han kände inte till de förhållandena och såg inte heller någon skylt som angav fotoförbudet förrän han kom fram till husets entré, har han gjort gällande.
Tingsrättens slutsatser
Skyddsobjekt?
En första förutsättning för en fällande dom mot B är att det blivit klarlagt att Säkerhetspolisens huvudkontor utgör ett s.k. skyddsobjekt enligt bestämmelserna i skyddslagen. Ett beslut om skyddsobjekt innebär att obehöriga inte har tillträde till skyddsobjektet (fast B var ju inbjuden). Åklagaren har inte lagt fram någon direkt bevisning om att det finns ett beslut om att huvudkontoret är ett skyddsobjekt, t.ex. skriftlig dokumentation om förhållandet, men att Säkerhetspolisens huvudkontor verkligen är ett skyddsobjekt är rimligt för envar, väl känt för tingsrätten och dessutom tycks vittnet skyddsvakten LS i sitt vittnesmål vid huvudförhandlingen utan att direkt ha tillfrågats om saken ha utgått från att byggnaden är ett skyddsobjekt. Tingsrätten godtar mot den bakgrunden påståendet om att huvudkontorsbyggnaden är ett skyddsobjekt.
Ett särskilt beslut om förbud mot avbildningar?
Att byggnaden är ett skyddsobjekt innebär inte i sig med automatik att det är förbjudet att fota eller på annat sätt avbilda byggnaden/objektet. För att fotoförbud (avbildningsförbud) ska gälla på platsen krävs ”ett särskilt beslut” som anger att sådant förbud gäller. Åklagaren har inte lagt fram någon bevisning om att sådant särskilt beslut finns. LS har visserligen i sitt vittnesmål utgått från att fotoförbud gäller och B kan sägas ha bekräftat att han nu, i efterhand, förstått att fotografering är förbjuden. Men någon direkt bevisning om förekomsten av ett sådant särskilt beslut har inte presenterats vid huvudförhandlingen. Inte heller har tingsrätten fått del t.ex. ett foto på en skylt som anger avbildningsförbud på platsen. Rimligen finns sådana skyltar men det går inte, som tingsrätten ser saken, att utan vidare och utan någon direkt bevisning i den delen bara utgå från att det finns ett sådant särskilt beslut som krävs enligt skyddslagen och att det beslutet i så fall omfattar också byggnadens yttre fasad.
B:s uppsåt
B har, som framgått, gjort gällande att han inte kände till byggnadens status som skyddsobjekt och det påstådda fotoförbudet och han har sagt att han inte skulle ha tagit något foto om han känt till att det var förbjudet enligt bestämmelserna i skyddslagen. Han har, som också nämnts, förklarat att han inte såg någon skylt som angav förbudet förrän han kom fram till husets entré. Det påståendet stämmer inte överens med LS:s uppgifter vid huvudförhandlingen. Vittnet har sagt att området kring huvudkontoret är ”välskyltat” och att det finns en förbudsskylt ungefär i höjd med den plats där B tog fotot, ett stycke från entrén.
Tingsrätten har ingen anledning att misstro vittnet. Det verkar högst rimligt att anta det finns skyltar på platsen som markerar både byggnadens status som skyddsobjekt och fotoförbudet. Men hur dessa skyltar ser ut och närmare om var de är placerade har det inte lagts fram någon bevisning om. Och i frågan om B såg någon skylt innan han på visst avstånd från byggnaden tog fotot finns ingen annan utredning än B:s egna uppgifter.
Slutsats
I avsaknad av närmare utredning om det nödvändiga särskilda beslutet och om vilka skyltar som B såg eller kunde se när han tog fotot, finns det inte förutsättningar att döma honom för den åtalade gärningen.
Förverkande
Åklagaren har ansett att B:s mobiltelefon ska förklaras förverkad. Hon har gjort gällande att förverkande behövs eftersom även ett raderat foto kan återskapas om B återfår telefonen.
B har motsatt sig förverkande.
Mobiltelefonen kan beskrivas som B:s hjälpmedel vid den åtalade gärningen. Huvudsyftet med att förverka sådana hjälpmedel till brott enligt skyddslagen är att förebygga brott mot lagen. I detta fall har B inte begått något brott och dessutom är det osäkert om förverkande av telefonen skulle innebära att framtida brottslighet från B:s sida förebyggs. Han är ostraffad sedan tidigare och någon konkret risk för att han kommer att göra sig skyldig till brott framöver har inte gjorts gällande. Han arbetar som journalist och under de ca tio månader som nu gått sedan telefonen togs i beslag har han med all sannolikhet skaffat sig en annan mobiltelefon. Om den beslagtagna telefonen förverkas skulle det därmed rimligen ha en högst blygsam betydelse för hans möjligheter att framöver t.ex. fotografera en skyddsklassad byggnad. Till det kommer att det säkerligen är riktigt att ett raderat foto kan återskapas om B återfår telefonen, men det framstår som högst antagligt att fotot kan återskapas eller ”tas fram” via någon av de molntjänster och liknande som finns även om B inte får tillbaka sin telefon.
Det är sammantaget enligt tingsrättens mening inte rimligt att säga att förverkande av mobiltelefonen ”behövs” för att förebygga brott. Några andra särskilda skäl för förverkande än de som nu prövats har åklagaren inte pekat på.