Canon EOS DCS 3 är Canons andra digitala systemkamera och släpptes i juli 1995. Den första kamera i serien kom i mars, Canon EOS DCS 5, och en sista kamera, Canon EOS DCS 1, dök upp i december 1995.
Alla tre kameror släpptes i tre sensortyper. Färg (c), svartvit (m) eller infraröd (IR). Beroende på modell och beroende på sensortyp fick man olika ISO-tal. Som synes på bild står det Kodak på underdelen och Canon på ovandelen. Kodak var vid denna tid en stor tillverkare av digitala bakstycken och tidigare modeller hade bestått av Nikonkameror för analog film ombyggda för att passa ihop med Kodaks bakstycken. Med Canon EOS DCS 1, 2 och 3 valde Canon att inleda ett samarbete med Kodak och slå sig in på marknaden för digitalkameror.
Den analoga kamera Canon valde föll på Canon EOS 1N. I stället för en smidig liten kamera med bra ergonomi, som EOS 1N har, blev det en stor klump där handgreppet för högerhanden inte alls passar.
Referenspriset för en Canon EOS DCS 3 låg 1995 på 1,980,000 yen. I dag 2018 får man en Hasselblad H6D-50c för 2,009,880 yen. Det var alltså inte en kamera för folket.
Egenskaper
Canon EOS DCS 3 har en upplösning på nästan 1,3 megapixlar och en mindre CCD-sensor som jämfört med 35mm-formatet har en beskärningsfaktor på 1,5 gånger. I sökaren artar det sig som så att man ser en markering över området som kommer fångas på bild.
Seriebildstagningen ligger på 2,7 bilder/sekund och med en minnesbuffert på 16MB kan man ta tolv bilder innan bufferten slår i tak. Kameran fotograferar i råformat och använder Kodaks egna TIF-format som egentligen är DCR-filer.
Totalt finns det fem korsformade autofokuspunkter som ligger i en kort vågrät linje i mitten på sökaren.
ISO-spannet går från ISO 200 i hela steg upp till ISO 1600, men i princip är det enbart ett ISO-värde (ISO 200) där när man ändrar ISO-värde enbart underexponerar ett steg för varje höjning. Med samma slutartid och samma bländare får man samma resultat oavsett om man använder ISO 200 eller ISO 1600.
Bakstycket från Kodak saknar bildvisningsskärm. Detta kom först med Canon D2000 år 1998. I stället hittar man en mindre LCD-skärm som visar batteristatus och kvarvarande bilder man kan ta på sitt minneskort (PCMCIA-ATA). Det finns en delete-knapp för borttagning av bildfiler men den tar enbart bort den sista bild man har på sitt kort. Bredvid deleteknappen finns en inspelningsknapp för ljudinspelningar som sparar i .wav-format.
Att få en kamera från 1995 att fungera år 2018
Batteriet i denna kamera är ett NiCd från just 1995. Eftersom jag inte fann ett passande reservbatteri och eftersom jag inte fick med en laddare bestämde jag mig för en egen lösning. Med åtta AA-batterier på 1,2V och en ”sockerbit” har jag kopplat förbi originalbatteriet och har mitt batteripack löst utanför.
Som minneskort använder jag en PCMCIA-adapter för CF-kort. På så vis kan jag fortfarande använda min nya kortläsare och ett CF-kort. Adaptern accepterar dock inte vilket kort som helst utan kräver ett i filstorlek mindre och äldre sådant.
För att koppla samman kamera med dator krävs SCSI-sladd och en äldre dator. Jag har ingetdera varvid jag formaterar kortet i min dator (Ubuntu 16.04) med standardinställningar.
Bildfiler
Kameran sparar som tidigare nämnt bildfiler i TIF-format. Det är dock inget öppet format utan det rör sig om Kodaks egna råfil. Råkonverteraren RawTherapee kan om man döper om .TIF till .DCR (Kodaks råformat) läsa råfilerna. I terminalen i Ubuntu kan man för att ändra alla filer i en mapp skriva:
$ rename.ul .TIF .DCR *TIF
Råkonverteraren darktable får från version 2.4.6 stöd efter att jag laddat upp och skickat in en råfil åt https://raw.pixls.us/.
På grund av avsaknaden av ett lågpassfilter är risken för moiré överhängande. Sensorn är dessutom bra på att fånga upp infrarött ljus och allt rött får en mer rosa ton. I RawTherapee anser jag att LGV som demosaicing-metod ger bäst resultat för få så få bildfel som möjligt.
