Fotograferandet är för mig en ny hobby som började 2005, men som först 2007 tog en större vändning mot det seriösare hållet i takt med att jag uppgraderade mig från min lilla Canon IXUS. All annan hobby jag haft har avtagit efter ett år, men fotograferandet består.
Jag tror en av anledningarna till att jag gillar det är likheten med det skytte jag höll på med en gång i tiden. Jag började som tioåring på en skytteklubb och fortsatte därefter uppåt hela vägen till jägarexamen och militärtjänst.
Efter det har jag knappt rört ett vapen igen, än mindre ägt ett. Fotograferandet har blivit som ett substitut. Det fungerar på samma vis. Sluta inte följ målet efter att ha tryckt av. Två djupa andetag, blås ut halva mängden och avfyra inom åtta sekunder. Ta stöd mot knäet, men inte led mot led.
Efter att ha börjat fotografera mer och mer nyhetsbilder kom även allt runt omkring själva fototillfället med i bilden. Bilden ovan är t.ex. från en åker där jag låg och kramade marken samtidigt som jag försökte dölja ljuskällan kamerans skärm skapade. Kompisen stod däremot raklång med sin kamera och filmande med ett rött blinkande ljus…
Visst är det kul att skjuta ett par lerduvor, men att få slita, möga ned sig och känna adrenalinet pumpa för att få ta en bild väger lätt upp mot 100 lerduvor.