Kamerasensorer är känsliga för laser och det räcker med en kort exponering för att det ska bli en permanent skada som kräver att sensorn byts ut.
Med en ny kamera kan det vara värt att betala för att byta sensor, men har man en äldre kanske det är både enklare och mer ekonomiskt att ersätta den med en begagnad likvärdig kamera.
Är skadorna på sensorn begränsade skulle man kunna fortsätta använda kameran bara genom att mappa bort, d.v.s. gömma, de defekta pixlarna.
Råkonverteraren RawTherapee har just en sådan funktion. Med hjälp av en textfil kan man skriva in de defekta pixlarnas koordinater och därmed svartlista dem från att användas. Textfilen måste döpas till samma namn som det som RawTherapee visar.
RawTherapee can correct a list of bad pixels (pixels that are always black or white or stuck at one color) for your particular camera model. To do this, you need to write a text file with the absolute raw coordinates of these pixels: each line specifies a pixel with x<space>y<return> positions.
Man behöver alltså identifiera de trasiga pixlarna och skriva in dem i en textfil. Textfilen ska ha samma namn som det namn som visas i RawTherapee.
I detta fall blir det alltså:
Canon EOS 5D Mark IV.badpixels
Eftersom RawTherapee dessutom beskär råfilen något, 4 pixlar med Bayer-sensor och 7 pixlar för X-Trans-sensor (Fujifilms egna sensor) behöver man skriva in förskjutningen på den första raden i textfilen. I mitt fall rör det sig om en Canon EOS 5D IV som använder den vanliga Bayer-sensorn vilket innebär att jag sätter 4 överst. Därefter börjar man skriva in de skadade pixlarnas positioner.
Det kan underlätta att stänga av vitbalansen i RawTherapee.
Positionerna får man lättast genom att öppna råfilen i RawTherapee och välja en neutral profil. Under Demosaicing väljer man Mono eller None. Ute till vänster får man positionerna i x och y. Skriv in dessa i textfilen.
Testa nu att det fungerar. Spara textfilen och se till att den ligger i en mapp dit Dark-frames directory pekar. Starta om RawTherapee varje gång du uppdaterat textfilen.
Råfiler från Dpreview-användaren ash92, inklusive textfil.
Tips och tricks
Fotografera någonting som är rosa för att få en jämnare övergång mellan de olika pixlarna. Märks när man stänger av vitbalansen och väljer None i Demosaicing. Mer detaljer hur man går till väga finns på engelska här.
För laserskador som sträcker sig över hela linjer och kolumner kan man använda Excel eller LibreOffice för att lägga in de två första koordinaterna och sedan dra ned fältet för att generera tusentals positioner på några sekunder.
DNG står för Digital Negative och är Adobes filformat. Det tillkom 2004 i ett försök att standardisera råfiler. Någonting som delvis lyckats. Kameratelefoner och drönare är exempel där DNG slagit igenom helt medan stora kameratillverkare som Canon, Nikon och Sony fortsätter att köra med sina egna format.
Från Adobes whitepaper 2004 som riktades till kameratillverkarna:
”Today, there is no accepted standard for storing raw camera files; not only do camera manufacturers create their own formats, but these formats often vary among cameras created by a single manufacturer. ”
Problemet finns än i dag där kameratillverkarna släpper sina råformat men sedan helt vägrar att beskriva hur rådatan och metadatan ska utläsas, undantaget GoPro. Nikon valde att vara värst genom att kryptera vitbalansfältet i metadatan för att stänga ute tredjepartsprogram. Nikons svar var att utvalda aktörer fick tillgång till hur man bearbetar Nikons råformat. Då ska man känna till att Nikon själv förstört sina användares råfiler med dåligt kodade program. Lärdomen är att aldrig använda ett program som ändrar i själva råfilen.
Adobe DNG Converter
Det finns mängder av program som kan konvertera råfiler till DNG-filer. Det mest kända är Adobe DNG Converter som finns för Windows och OS X.
Som utgångsläge konverterar det en råfil till en komprimerad DNG-fil med rådata. Rådatan ska dock vara densamma.
Optiska svartfält precis som Canons originalfil. Samma pixeldimension. Behöver färginterpoleras.
Väljer man däremot förstörande komprimering sparas ingen rådata längre i DNG-filen. Dessutom beskärs bilden något och man kan snarare betrakta den färdiga filen som en JPEG i stället.
Förstörande komprimering där artefakter syns i himlen. Optiska svartfält är borta. Ingen färginterpolering behövs då filen redan är så gott som färdig.
Adobe DNG Converter klarar inte av att konvertera alla råfiler från exempelvis Canons Dual Pixel Raw (två råfiler i en CR2-fil eller CR3-fil) eller Canon Raw Burst (flera råfiler i en CR3-fil). DNGLab klarar det men måste konvertera till enskilda DNG-filer.
Jämförelse av metadata mellan CR3 och konverterad DNG
Med Canons nya CR3-format följer enbart en bråkdel av metadatan med vid en konvertering av Adobe DNG Converter till DNG. En CR3-fil från R6 innehåller 9400 rader metadata medan en konverterad till DNG innehåller 160 rader metadata.
Fördelar med DNG
Ett öppet format som vem som helst kan använda. Stöds av många råkonverterare
Det finns en inbyggd hash för att kunna kontrollera om filen är hel
Ändringar kan skrivas i filen. Enklare filhantering, men kan också bädda för skrivfel. Att ha en sidofil med inställningarna är säkrare.
Nackdelar med DNG
Vid konvertering kan man gå miste om viktig metadata
Kameratillverkarnas programvara, exempelvis Canon Digital Photo Professional stöder ej konverterad DNG
Det är inte uppenbart för den genomsnittlige användaren om en DNG-fil innehåller rådata eller ej
Vissa tävlingar vill kunna granska ursprungsfilen, och då duger inte konverterad DNG
Specialfiler såsom Dual Pixel Raw eller Canon Raw Burst måste konverteras till enskilda DNG-filer
Har du tagit en bild för att sedan i datorn upptäcka att objektivet som syns där inte stämmer med verkligheten? Det beror på att objektividentifiering tidigare varit ett träsk där ingen standard funnits.
I fallet Canon har olika modeller av objektiv fått samma identifieringsnummer och tredjepartsobjektiv har åkt snålskjuts på Canons befintliga identifieringsnummer. Mellanringar rapporteras inte alls och teleförlängare med samma optiska uppbyggnad klumpats ihop. Först under senare tid har det börjat klarna upp.
Lite historia
Canons EF-objektiv började 1987 och varje modell numrerades digitalt, se kronologin för objektiven hos EFLens.com eller hos Canon Lens Museum. De olika numren finns samlade hos exiv2. Canons första EF-objektiv EF 50/1.8 börjar med nr 1. Numren verkar inte slaviskt följa tiden för när de släpptes.
EF-objektiven släpptes innan Canon hade skapat någon digital systemkamera som först kom 1995. Då i samarbete med Kodak där Canon stod för kamera och Kodak för det digitala bakstycket. En av kamerorna från 1995 var Canon EOS DCS 3c. I dess bildfiler hittar man inga identifieringsnummer utan enbart brännvidd.
Brännvidden i millimeter.
1998 släpptes Canon EOS D2000 som också den var ett samarbete mellan Kodak och Canon. I dess bildfiler finner man också där enbart brännvidden.
Från Kodak DCS 520c, i praktiken samma kamera som Canon EOS D2000.
Vill man se hur Canons version av kameran, EOS D2000, och inte enbart Kodaks, DCS 520c, sparade sina data finns en råfil hos raw.pixls.us inklusive Exif.
Först år 2000 släppte Canon sin helt egna digitala systemkamera, Canon EOS D30. I Exif hade då även MakerNotes dykt upp där tillverkaren själv fick ha egna fält fyllda med egna data. I Canons MakerNotes ingår en stor mängd information inklusive numret på det objektiv som används och då under taggen LensType.
Under taggen LensType står nr 190Här har LensType, samt alla andra taggar gjorts läsliga i programmet exiv2
Några år senare blev det åter dags att skapa en ny tagg. Denna gång med namnet LensModel där objektivet eller objektivet plus teleförlängaren står i klartext.
Problematik
Att objektiven numreras i taggen Lenstype borde innebära att varje objektiv går att identifiera. Tyvärr har olika modeller blandats ihop som exempelvis flertalet av modellerna EF 75-300/4-5.6 där vissa modeller fått samma LensType-nummer. Inte ens Canon själv klarar av att särskilja dem åt om man ser till hur Canons program Digital Photo Professional hanterar bilderna.
Utöver det begagnar tredjepartstillverkare som Sigma och Tamron redan befintliga och upptagna LensType-nummer för sina egna modeller.
Canon EF 85/1.2L USM som har LensType-nummer 137 delar samma nummer med följande objektiv från tredjepartstillverkare:
Sigma 18-50mm f/2.8-4.5 DC OS HSM
Sigma 50-200mm f/4-5.6 DC OS HSM
Sigma 18-250mm f/3.5-6.3 DC OS HSM
Sigma 24-70mm f/2.8 IF EX DG HSM
Sigma 18-125mm f/3.8-5.6 DC OS HSM
Sigma 17-70mm f/2.8-4 DC Macro OS HSM | C
Sigma 17-50mm f/2.8 OS HSM
Sigma 18-200mm f/3.5-6.3 DC OS HSM [II]
Tamron AF 18-270mm f/3.5-6.3 Di II VC PZD
Sigma 8-16mm f/4.5-5.6 DC HSM
Tamron SP 17-50mm f/2.8 XR Di II VC
Tamron SP 60mm f/2 Macro Di II
Sigma 10-20mm f/3.5 EX DC HSM
Tamron SP 24-70mm f/2.8 Di VC USD
Sigma 18-35mm f/1.8 DC HSM | A
Sigma 12-24mm f/4.5-5.6 DG HSM II
Sigma 70-300mm f/4-5.6 DG OS
Den programvara man använder för att fixa till bilderna behöver alltså inte enbart klara av att läsa vilket LensType-nummer som objektivet har utan även ha en lista med tredjepartsobjektiv som delar numren med Canons objektiv. För att avgöra vilket det rör sig om kan programvaran läsa av maximal bländaröppning och brännviddens ändlägen för att kunna matcha rätt objektiv.
För Canons vita teleobjektiv använde Canon fram till EF 800/5.6L IS USM som släpptes 2008 samma LensType-nummer för själva objektivet såväl som för objektivet tillsammans med teleförlängare. Vad innebär det i praktiken? Jo, att programvaran man efteråt använder behöver ta hänsyn till vilken brännvidd som också registreras. Tyvärr kommer inte programvaran kunna avgöra vilken version det är på teleförlängaren varför fel objektivkorrigeringsprofil kan komma att väljas. Exempel:
EF 800/5.6L IS USM har LensType 249
EF 800/5.6L IS USM + x1.4 har LensType 249
EF 800/5.6L IS USM + x1.4 III har LensType 249
EF 800/5.6L IS USM + x2 har LensType 249
EF 800/5.6L IS USM + x2 III har LensType 249
Först med EF 70-200/2.8L IS II USM från 2010 rättades problemet nästan till där olika kombinationer av objektiv och teleförlängare fick egna LensType-nummer, även om Canon inte tog hänsyn till versionerna på teleförlängarna. Exempel:
EF 70-200/2.8L IS II USM har LensType 251
EF 70-200/2.8L IS II USM +x1.4 har LensType 252
EF 70-200/2.8L IS II USM +x1.4 III har LensType 252
EF 70-200/2.8L IS II USM +x2 har LensType 253
EF 70-200/2.8L IS II USM +x2 III har LensType 253
LensModel
Med Canon EOS 5D introducerades en ny Canontagg, LensModel. Till skillnad från LensType som bara har ett nummer står det i klartext i taggen LensModel. Här har det blivit lättare för tredjepartstillverkare då de kan skriva Sigma eller Tamron i detta fält.
RFLensType
Med Canons senaste RF-fattning introducerades även en ny tagg i fältet Makernotes. Alla RF-objektiv har ett eget RFLensType-nummer men delar på ett gemensamt LensType-nummer som är 61182.
Canon RF 50/1.2L USM har det gemensamma LensType-numret 61182 och det individuella RFLensType-numret 287. Detta kan ställa till det för program som inte är uppdaterade och som därför tror det ska använda 61182 oavsett vliket RF-objektiv det än rör sig om. Det kan även bli som så att programmet börjar titta efter maximal bländaröppning och brännvidd för att gissa sig till vilket objektiv det är.
Mellanringar
Rapporteras ej vidare till bildfilerna vilket innebär att man inte kan veta om en mellanring använts eller ej. Det går därmed ej heller att applicera rätt objektivkorrigering då vinjetteringen blir annorlunda.
Vad kan man själv göra?
Ofta inte så mycket mer än att själv ändra i bildfilernas metadata. Men, med exempelvis exiv2 som darktable använder kan man via en konfigurationsfil se till att få rätt namn på objektivet.
Exempel med Sigma 500/4.5 APO EX DG HSM:
Detta objektiv rapporterar 500mm och använder LensType-nummer 172. Med hjälp av konfigurationsfilen .exiv2 i hemmappen i Linux eller exiv2.ini i användarmappen i Windows kan man se till att skriva LensType-numret och vad det nya namnet ska vara, exempelvis 172=Sigma 500/4.5 APO EX DG HSM.
Med Canon EOS M50 introducerades råformatet CR3. Canon har tidigare använt CR2 och CRW. Med CR3 kom möjligheten att välja CRAW, som står för Compact RAW. I stället för den vanliga förlustfria komprimeringen i en CR3-fil, RAW, innebär CRAW att man använder förstörande komprimering. Data kastas bort för att spara plats. Ungefär som de JPEG-bilder vi vanligen stöter på.
Fördel och nackdel med CRAW?
Man vinner plats då CRAW kan ta hälften så mycket i filstorlek som RAW. Man kan ta fler bilder i följd innan kamerans buffert säger stopp och fler filer får plats på minneskortet och på hårddisken. Under de flesta förhållanden ser man dessutom knappt någon skillnad mot RAW.
Nackdelen är att komprimeringsartefakter kan visa sig när man ljusar upp extremt mörka partier.
Exempel
Bilden högst upp är tagen vid Tokyo station med en skyskrapa framför solen. En liten del av grön färgkanal har klippt högdagern vilket får anses acceptabelt. Så länge inte alla tre färgkanaler är klippta i högdagern kan man försöka rekonstruera från den som inte klippt.
Kameran, en Canon EOS R6 har stort dynamiskt omfång och klarar av man exponerar för högdagern för att sedan efteråt i datorn ljusa upp skuggorna. Åtminstone i RAW.
Nedan syns två utsnitt från 200%. Den övre, RAW med förlustfri komprimering, har ett fint brus i det upplättade området.
RAW
Den nedre bilden däremot, CRAW med förstörande komprimering, har ett mosaikmönster. Speciellt i det gröna grenverket syns det.
CRAW
Mönstret är dessutom känsligt för vilken typ av färginterpoleringsmetod man använder. Det framträder mer tydligt med metoder som riktar sig mot detaljer såsom AMaZE, RCD och AHD.
CRAW med färginterpoleringsmetod VNG4CRAW med färginterpoleringsmetod LMMSE
Cookies används för statistik. Stäng av via din webbläsare eller blockera javascript.
Cookies are in use for analytics. Turn off cookies in your web browser or block javascript.OkNoLäs mer
